Det var ju ett tag sedan... :S
...igen. Jag är inget vidare på det här! :D
Nu skriver jag mest för att jag känner jag behövde det, jag tänkte skriva om Anna. en av mina bästa vänner, som gick bort i söndags. Det var cancern, som för många andra, tog hennes liv alldeles för tidigt.
Anna var en väldigt unik person, jag tror nästan alla som träffade henne upptäckte det. Hon utstrålade en sorts godhet, ett lugn som är svårt att beskriva. Men samtidigt också en glädje, som så lätt smittade av sig på omgivningen, en livsglädje och en tro på att allt ordnar sig. Det trots att hon inte har haft det vidare lätt de senaste åren. Hon var en underbar, okomplicerad och alltigenom mysig vän, en vän som jag hade så mycket roligt med!
Vi träffades på en danskurs för ungefär tre år sedan och till en början var vi inte mycket mer än just kurskamrater. Men så småningom började vi prata lite mer och insåg att vi hade en hel del gemensamt, bland annat hade vi samma humor vilket tillslut ledde till nystartandet av en dansduo vid namn Tortellini Skyscrapers. Jag har nog sällan haft så kul som när vi koreograferade La Bomba! :D Det var helt galet kul!
Hösten 2009 fick jag reda på att Anna hade fått tillbaka sin cancer, hon hade haft bröstcancer i två omgångar innan, men det hade lyckats sprida sig vidare i kroppen. Sedan blev hon bara sämre... Hur dålig hon faktiskt var fick jag egentligen aldrig kläm på, Anna klagade aldrig. Jag har inte träffat henne på ett halvår, hon har inte riktigt orkat och jag har inte velat tränga mig på, det var först nu sista veckan jag har känt att jag borde åka ner. Så jag skickade på måndagen ett sms och sa att jag kommer på besök imorrn, vad tros? Jag fick svar några timmar senare av Annas bror att Anna hade gått bort under söndagen. Så jag hann aldrig träffa henne en sista gång. :(
På något sätt tror jag dock att du inte heller ville det, du ville nog antagligen inte att jag skulle minnas dig sjuk, utan så som jag kände dig, den Anna som jag har skrattat, shoppat, dansat och skojjat med. Den Anna som inspirerat mig så himla mycket och också lärt mig en del om positivt tänkande och att våga tro på sig själv och sin kapacitet.
Jag saknar dig så himla mycket, nu har du iallafall inte ont längre. Det är den trösten jag har just nu. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
