Ny dag
Och en TUUUNG sådan. Jag har visst fått för mig att festande och att hålla sig sysselsatt i allmänhet skulle påverka mitt humör åt det positiva hållet. Men icke, sa Nicke... Man skjuter ju bara upp eländet till nästa gång man blir själv. Men samtidigt vet jag inte alls hur jag ska hantera allt. Jag har i princip aldrig mått så här så jag vet inte alls hur jag ska hantera det!
Man försöker tänka positivt och vända det negativa åt andra hållet, men ibland går det bara inte. Det allra bästa vore om man kunde ha ett A4 med alla hemska ord (jag ska inte ta upp dem här, måste tänka på läsarna...) man bara kunde komma på sedan knyckla ihop skiten och slänga det i papperskorgen. Så mår man bra igen! Vore inte det helt fantasktiskt? Självömkan gott folk... självömkan. Jag ska verkligen försöka att inte bli en egofixerad gris, som bara vältrar sig i sina kompisars tröstande kramar och ord, även om det ibland naturligtvis är bra det också. Och det börjar ju toppen ellerhur? ;P Jag måste visst lära mig att prata med folk också... Jag har seriösa problem med att gråta inför mina kompisar OCH familj till och med... Det är inte bra. Jag har ju alltid varit den som tröstar, inte den som tröstas. Det känns jätteskumt!
Idag ska jag till min kompis Anna och hälsa på, det var alltför längesedan nu. Och så ska jag till en annan kompis och hjälpa henne med sin hemsida. Kan vara bra att komma härifrån ett tag nu känner jag, bort från allt bara. Nu ska Knutte och jag ut på en mysig morgonpromenad i det ehm... "fina" vädret.
Jag hoppas ni står ut med en lite mindre enusiastisk Elisabeth en tid, men var inte oroliga, den gamla kommer tillbaka. Hon måste bara få gå igenom detta först.
Kram på er!
Man försöker tänka positivt och vända det negativa åt andra hållet, men ibland går det bara inte. Det allra bästa vore om man kunde ha ett A4 med alla hemska ord (jag ska inte ta upp dem här, måste tänka på läsarna...) man bara kunde komma på sedan knyckla ihop skiten och slänga det i papperskorgen. Så mår man bra igen! Vore inte det helt fantasktiskt? Självömkan gott folk... självömkan. Jag ska verkligen försöka att inte bli en egofixerad gris, som bara vältrar sig i sina kompisars tröstande kramar och ord, även om det ibland naturligtvis är bra det också. Och det börjar ju toppen ellerhur? ;P Jag måste visst lära mig att prata med folk också... Jag har seriösa problem med att gråta inför mina kompisar OCH familj till och med... Det är inte bra. Jag har ju alltid varit den som tröstar, inte den som tröstas. Det känns jätteskumt!
Idag ska jag till min kompis Anna och hälsa på, det var alltför längesedan nu. Och så ska jag till en annan kompis och hjälpa henne med sin hemsida. Kan vara bra att komma härifrån ett tag nu känner jag, bort från allt bara. Nu ska Knutte och jag ut på en mysig morgonpromenad i det ehm... "fina" vädret.
Jag hoppas ni står ut med en lite mindre enusiastisk Elisabeth en tid, men var inte oroliga, den gamla kommer tillbaka. Hon måste bara få gå igenom detta först.
Kram på er!
